Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag hälsar eder alla välkomna till ett nytt avsnitt av Doktor Olssons hörna.
Idag ska vi ta upp ett ämne som säkert alla gått och gruvat över någon gång i sitt liv: Komplexitet.

Människokroppen är en formidabel konstruktion. Vi kan andas, vi kan tänka rationellt, vi kan känna. Samtidigt är människans fysiologi är ofattbart komplicerad. Vi har fyrtiotusen miljarder självständiga celler som bildar en helhet i en kropp.

Är det då inte synnerligen märkligt att människan med alla dess beståndsdelar kan uppleva ungefär samma känslolägen?

När det är grått och kallt sjunker humöret. Vi kan känna oss nedstämda, gråtfärdiga eller bara förbannat trötta på allt. Gradskillnaden i den typen av kritiska känslolägen är inte särskilt stor. Känslan flyter ihop och varierar under en period av någon minut eller timme. Det kan räcka med ett stolpskott för Stora starka Mjällby för att känslokompassen ska byta position och rubba de negativa nyanserna.

Å andra sidan, när solen skickar sina varma signaler över Listerlandets nejder så skiner vi upp och känner oss piggare. Då är vi gladare och varmare, ja det kan till och med vara så att en liten annons om en fotbollsmatch kan trigga igång kroppens mest nedfrusna funktioner.
Och det kanske märkligaste av allt: Av alla dessa fyrtiotusen miljarder celler verkar då samtliga ha en positiv inställning till Mjällby AIF.
Ett mål framåt får samtliga celler att gå i spinn!

Nu när säsongen har tagit sina första stapplande steg kan det vara på sin plats att ta upp just denna häpnadsväckande koordinering av celler. Det är viktigt att vi ser till att kanalisera och utnyttja kraften optimalt i varenda liten cell. Det komplexa måste vändas till vår fördel. Nås punkten där den genomgående positiva känslan träder fram, skapas ett övertag som långsiktigt genererar stor potential.

Genom ett överläge av den typen finns det kraft nog att skippa allt snack om att Mjällby kommer att sluta här eller sluta där i tabellen. Allt det där betyder ingenting – inte egentligen.
För vad är ett tips från en vanlig människa mot en bastant och fokuserad MAIF-kropp med fyrtiotusen miljarder celler som alla drar åt samma håll?

Förlusten mot Kalmar FF då, säger den icke invigde. Tja, även de mest vässade celler behöver lite tid på sig att vakna upp ifrån dvalan.  När solen kommer och värmen värmer upp de sista slumrande, sovande cellerna, då mina vänner kommer det att bli åka av.

Det är inte frågan om utan när den inneboende kraften skola skölja över motståndarna.

Och då kommer segrarna att börja rulla in.

Den optimerade cellens tid är nu.

Hälsar alla eder alla välkomna till ett nytt avsnitt av Doktor Olssons hörna. På begäran kommer vi att följa upp den i allra högsta grad relevanta diskussionen om förekomsten av den optimerade cellen. Det är en viktig fråga som kräver fullt fokus. För – och det vore mycket allvarligt – går det fel när det gäller just cellfrågan då rämnar alla möjligheter till ett drägligt fotbollsliv.        

Ett mardrömsliknande scenario givetvis. Men var lugna. Det finns hopp. Och hoppet stavas medvetenhet.
 
Den store tänkaren och gurun Doktor Phillip C McGraw allias Dr Phil brukar ofta tala om medvetenhet och omedvetenhet. Filosofin som ligger bakom är tämligen enkel: De som är medvetna om sina handlingar har ett klart försprång gentemot de som inte har det.
 
Den här tesen kan vi med enkelhet applicera på Mjällby AIF. När Maif slår till med kraft och pondus är det resultatet av en medveten handling. Det är så att säga själva essensen i en väl genomtänkt plan. Målet med denna plan, eller om ni så vill strategin, är naturligtvis att se till att vinna så många matcher som möjligt, men under ytan florerar en djupare dimension.
Det finns en stolthet och en tro på att det som händer på planen faktiskt betyder något för samhället i stort. Det visar väl inte minst minkaktionen där kraften i det civila samhället mobiliserades och säkrade upp ett mycket viktigt träningsläger på Cypern.
 
Stor eloge och hatten av för dessa altruistiska pälsdjursentreprenörer!
 
Det här agerande måste dock ses i ett vidare perspektiv. Om det ”bara” hade handlat om fotboll hade säkert inte dessa minkfantomer varit så intresserade av att bidra kaa. Men nu handlar det som sagt om något mer. Det handlar om att finna den väsensskilda punkten där den optimerade cellen ges full kraft. Alltså, det läget där cellerna ligger så nära gränsen till det rent omänskliga, att resultatet uppnås som trotsar tyngdlagen. I botten finns alltid medvetenheten med. Det är alltså denna ”medvetenhet” som särskiljer stora starka stygga Mjällby från en hel del andra lag.
 
Där härskar istället tyvärr ofta en slags platsig omedvetenhet där ofta är rena tillfälligheter som gör att bollen råkar studsa rätt väg. Inget fel i att ha denna typ av förhållningssätt, men utfallet blir därvidlag betydligt mer osäkert än när man förlitar sig till helt andra omständigheter än just den egna förmågan.
 
Här ligger Mjällbys styrka.
 
De experter som årligen placerar Mjällby i botten av tabell förringar betydelsen av just den biten. Det vill säga, vikten av att omsorgsfullt forma en strategi, som bottnar i den optimerade cellens oumbärliga betydelse för vidsynthet och medvetenhet.
 
Det kallas känsla.
Det kallas kraft.
Det kallas kreativitet.
 
Den optimerade cellens tid är nu.

Kvoteringslag? Nej tack!

När jag, på besök hos bekanta i London, försöker beskriva hur den svenska jämställdhetsdebatten låter växer det ofta fram en munter stämning runt bordet. Engelsmännen och för den delen även kvinnorna skrattar gott åt påfund som genusdagis, förbud mot rosa lego och könsneutrala toaletter.

Det finns inget som är så roligt som en tvättäkta svensk jämställdhetsdebatt – med alla dess ingredienser. Eller som en munter Londonbo formulerade det ”Det roligt för att det är sant”. Jo tack, den analysen håller långt. Och så länge teorierna håller sig på debattstadiet är det väl en sak. Om det kommer påbud från EU om att länder ska tvingas att genomföra lagstiftning på området blir det inte lika roligt. Och det är precis vad som håller på att hända.

Det förhåller sig nämligen på det viset att EU-kommissionen börjat utarbeta ett konkret lagförslag om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Beslutet ska sålunda tas över huvudet på ländernas respektive nationella parlament. Här går gränsen för vad såväl England och även för den delen Sverige tål. Utgångspunkten är: Låt oss gärna debattera frågor, men när det kommer till konkret handling då avgör vi själva. Det är en retorisk lekplats men det är vår retoriska lekplats. Punkt slut.

Det är en högst rimlig ståndpunkt. Ibland verkar det som att EU gör allt för att försöka undergräva sin egen legitimitet vilket är synd. Ett EU som sysslar med de frågor som kräver beslut på överstatlig nivå har nämligen en mycket viktig roll att spela och kan åstadkomma mycket gott.

Men om vi bortser från själva beslutsprocessen och ser till sakfrågan så håller heller inte argumentationen. Tvärtom, kvotering i alla dess former riskerar nämligen att allvarligt underminera de framsteg som faktiskt har gjorts på jämställdhetsområdet. Genom att införa ett system som öppnar dörrar, inte på grund av vad du uträttat, utan på grund av vem du är så undermineras ställningen för dem som av egen kraft lyckats bra.

Personen i fråga blir en konsekvens av kvotering. En liten bit av ett stort pussel där alla bitar måste passa för att politikerna ska bli nöjda. Vad människor känner eller tycker spelar ingen roll så länge statistiken pekar mot 50/50. Just den delen är inte lika rolig som historien om rosa lego och könsneutrala toaletter.

Slutsats: Politiska pekpinnar ska användas vid rätt kateder, för rätt saker.

Ingetera passar in på en kvoteringslag klubbad i Bryssel

 

Det finns en gud. Stora starka Mjällbys härlig kross av GAIS är det yttersta tecknet på andligt liv. Det bor små trepoängare i universum. Segern gav dessutom klart besked i en annan fråga. Det går att rulla in bollar enligt Fordmodellen mot lite sämre lag också. Nu väntar nästa prövning.

Känslan inför matchen mot ett något stukat stim av makrillar var att det här ska gå vägen.
Det enda orosmolnet var egentligen att motståndet bestod av ett gäng desperata degraderingsaspiranter. I dessa matcher – mot lag som uppenbart inte har den spelmässiga förmågan att matcha Mjällby – brukar det ofta strula.

De sorgliga tillställningarna mot Syrianska. Den dryga hemmamatchen mot Gefle. De svidande sista fem borta mot just Gais och poängtappet hemma mot Örebro. Alla är de tunga bördor att bära i stunder av destruktiv poängstress. Den typen av matcher ger kalla kårar. Mardrömmar. Ja, den typer av matchen fryser sönder sinnet som inte tinar upp förrän någon skarp hjärna börjar prata om nya matcher. Nya möjligheter.

Nu – i efterhand – visade det sig att den oron var helt obefogad då Mjällby manglade ned GAIS jäms med hela linjen. Men det visade också att kvalitet i varje enskild lagdel under 90 minuter i kombination med fokus hjälper. Det gör skillnad. Samtidigt: Att möta ett lag med ett nedsatt självförtroende, ja ett lag som till och med verkar ha gett upp, är naturligtvis tacksamt.

Det tillståndet kommer inte att råda i Gefle. Där finns det fortsatt spring i benen. Med två raka bortasegrar i ryggen surfar laget på en liten våg. Senast var det Jonas Lantto som på övertid drog in 1-0 på övertid mot Norrköping. Tre poäng till Gefle trots massivt spelövertag för Peking. Gången innan slog Kaffebönorna tillbaka Örebro. Även denna gång med 1-0. Det där är signifikativt för just Gefle. Låt motståndarna föra matchen. Skäms inte. Låt de lättlurade spela ut oss. Stick sedan upp och försök utnyttja de få chanser som uppenbarar sig.

Vi ska med detta som utgångspunkt vara på det klara med att Gefle matchen blir en helt annan match än den härliga hopknycklingen av lilla GAIS. Kaffelaget kommer inte att vika ned sig på samma sätt som makrillarna. Därmed krävs det nu att Mjällby, i segerrusets underbara stund, löser en enkel biljett till närmaste svinhus. För det är, vilket påpekats i tidigare analyser, inget snack om att skönspel mot Gefle är som att beställa in champagne på närmaste bensinmack. Det fungerar inte.

 

När Göran Hägglund talar låter det oftast som ljuv musik i ett borgerligt öra.

Det är finstämt och vackert.

Men idén om en civilkuragelag? Nja, den låter inte helt genomtänkt.

Diskussionen har tagit fart sedan en sorgligt tom människa inte bara låtit bli att hjälpa, utan även rånat en man som i hamnat på ett tunnelbanespår. I går häktades den skyldige i Södertörns tingsrätt.

Den här typen av människor finns på vår planet. En majoritet tillhör tack o lov inte den här gruppen. Frågan är om den marginaliserade skaran skulle förändra sitt beteende om deras handling stred mot lagen? Det är svårt att tro det.

Det fåtal som traskar över andra människor som om de vore trasmattor, är troligen så pass avtrubbade att det där med att följa en lag inte direkt är av högsta prioritet. Annat går före. Pengar exempelvis.

Detta inser säkert Kristdemokraterna. Det är alltså inte ovan nämnda grupp som via lagstiftning ska ledas i de goda gärningarnas riktning. Det är alla andra. Med tanke på partiets tankegods är inte denna ambition helt överraskande.

Kristdemokraterna talar ofta och med all rätt om kraften i det civila samhället. Om tryggheten i det lilla. Om hur samhället är större än staten. Partiet ser god moral som en ständig ledsagare i livet.

Ja, man tror så mycket på det goda att det anses vara möjligt att via statliga incitament gräva fram den där lilla sista ansträngningen.

I grunden ligger en analys om att vi, som inte suddat ut all emotionell förmåga, är hyggliga till en viss punkt – zonen där gränsen mellan egen risk och andras välbefinnande prövas. Skulle hotet om påföljder styra över fler att göra rätt just i dessa lägen? Knappast. Det är vacker altruism – men inte särskilt realistiskt.

Och det finns baksidor. Med en lag är risken uppenbar att en person som ser ett brott blir mindre benägen att träda fram och vittna om vederbörande inte tror sig ha gjort tillräckligt i den givna situationen. Kontraproduktivt med andra ord.

Medkänsla bygger på en inre förståelse för det rätta. Den känslan bär de flesta av oss omkring på. Vi lär oss den gradvis sedan de första staplande stegen ur vaggan. Den inre kompassen som leder till god moral ligger latent och byggs – genom erfarenheter i livet – efter hand på i vårt undermedvetna.

De flesta människor gör sitt bästa i olika lägen. Alla bär dock inte på den känslan. Den har skadats och ibland helt försvunnit någonstans på vägen – rakt ut i tomheten. Det tillståndet ändrar inte en lag om civilkurage på. Tyvärr.

 

 

Miljöpartiet lät under tisdagen (4/9) meddela att partiet ställer sig bakom iden om ett restriktivt licenssystem på spelmarknaden. Det ska givetvis utredas först, men ändå: Tumskruvarna dras åt runt monopolkramarna. Med undantag för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna finns det nu en bred majoritet för att låta de privata spelbolagen komma in i värmen. Det vore på tiden.

 När Svenska spel försöker legitimera sin position genom att dra vitsar som går ut på att man inte alls är ute efter att tjäna pengar, utan är bärare av ett folkhälsoperspektiv – ett sådant som bara statliga bolag kan omfamna – tja då skrattar man gott. Samtidigt placeras det nämligen ut Jack Vegas- maskiner i områden där folkhälsan inte direkt är på topp. Allt för att krama ur de sista slantarna ur sargade människokroppar.

 Det är i all dess orimlighet svårt att köpa att den typen av handling skulle bygga på något annat än strikt affärsmässiga bevekelsegrunder. Inget fel i det, men är det inte då bättre att vara ärliga och säga: Visst vi tar vårt ansvar, men vi vill också tjäna pengar. Och ofta kolliderar tyvärr dessa intressen just när det gäller spel.

 Hur som helst. Lite ordning och reda på nätet skadar inte. Genom att införa licenser skulle den oreglerade konkurrensen på nätet som idag omsätter runt 10 miljarder kronor ske på lika villkor, något som ironiskt nog, skulle medföra ett läge där Svenska spel faktiskt gynnas.

 Frågan om varför vi ska ha ett statligt bolag på en fullt fungerande marknad kan dock diskuteras. Det är ju inte så att Jack Vegas-maskiner är av sådan betydelse att de kan klassificeras som en viktig samhällsfunktion. Kort sagt: Vad är det som skulle hända som är så förskräckligt om inte Svenska spel finns? Pengar som satsas på svensk idrott säger en del. Pengar som satsas på att hjälpa spelmissbrukare säger andra. Men varför skulle inte ett licenssystem täcka in dessa aspekter? Det borde inte vara svårt att lägga in kriterier som mer än väl matchar tidigare modeller i de licenser som utfärdas.

 Dessutom skulle en reglering innebära att bolag som numera har sina säten i allsköns sommarparadis runt om i världen skulle få förmånen att betala skatt i Sverige, pengar som med fördel skulle kunna användas i förebyggande arbete och andra frågor som belyser de problem som spelandet för med sig.

 Klart är att det nu finns en parlamentarisk majoritet att erbjuda spellicenser till de privata spelbolagen mot att de betalar skatt. Ta den chansen. Monopolet har spelat ut sin roll.  

Det är en märklig säsong. När luktsinnet tror sig ha sniffat fram ett party då släcks ljuset. Och när det ser som mörkaste ut, tja då tänds varenda lampa i kvarteret. Dagsformen är av så pass varierande kvalitet att varje match känns som ett mindre lotteri. Det är milt uttryckt lite upp och ned. Ta Malmömatchen: En dålig, en bra halvlek. Likadant mot Helsingborg. Samma sak mot Syrianska borta. Listan kan göras lång. Men just nu kvittar det. Det som betyder något nu är poängen. Att ställa ut skorna och grisa sig till ett tillräckligt betryggande avstånd nedåt är målet.

Att det är just Gefle som ligger där och jagar känns inte bra. Inte alls. Gefle är nämligen enligt vad undertecknad zoomat in, experter på att just grisa. Det verkar som om laget har sina taktikgenomgångar under närmaste foderlass. Nu innebär inte detta att laget är några Örebroare som förlorar poäng på löpande band. Nej, Gefle kommer att gneta, sticka huvudet i sanden och chansa på att en eller annan hackning räcker för att få med sig en pinne. Och detta oavsett om de går till historien som universums tråkigaste lag eller ej. Bara poängen säkras. Här kan således stora Mjällby inte räkna med att få något gratis.

Den store Peter Swärdh, kungen i svart/gul overall, har naturligtvis identifierat detta orosmoln för ett bra tag sedan. Han vet vad som krävs. Kungar vet alltid hur landskapet ser ut. De ser det vi andra inte ser.

Nu har vi några nyckelmatcher att se fram mot. Några matcher som har den där lilla extra kittlande nerven. Jag talar om Gais. Jag talar om just Gefle. Jag talar om att ge järnet!
Här ska naturligtvis stora Mjällby vinna komfortabelt kan man tycka. Den logiska tanken summerar ganska snabbt ihop den slutsatsen. Men hur gick inte tankeströmmingarna inför Syrianska hemma? Jodå, i samma riktning. Och hur gick det efter att Södertäljelaget fått en utvisning? Jodå, det här tar vi hem. Det är just den där känslan av att vi fixar det som är farlig. Den skapar ett mentalt behagligt tillstånd, men är i själva verket inget annat än falsk trygghet. Det är ungefär som attityden inför den nubbe nr 17 på kräftskivan. Det här klarar vi! Och det slutar som bekant med att man trillar av stolen strax efter midnatt.

Nej, här gäller det nu att behålla det härliga fokus som var i Malmö. Med den skärpan ska det bara fastna några poäng i håven. Så är det bara. Årets upplaga i Mjällby är för bra för att dansa på några kvalstreck. Alldeles för bra.