Den opitimerace cellen part I

Jag hälsar eder alla välkomna till ett nytt avsnitt av Doktor Olssons hörna.
Idag ska vi ta upp ett ämne som säkert alla gått och gruvat över någon gång i sitt liv: Komplexitet.

Människokroppen är en formidabel konstruktion. Vi kan andas, vi kan tänka rationellt, vi kan känna. Samtidigt är människans fysiologi är ofattbart komplicerad. Vi har fyrtiotusen miljarder självständiga celler som bildar en helhet i en kropp.

Är det då inte synnerligen märkligt att människan med alla dess beståndsdelar kan uppleva ungefär samma känslolägen?

När det är grått och kallt sjunker humöret. Vi kan känna oss nedstämda, gråtfärdiga eller bara förbannat trötta på allt. Gradskillnaden i den typen av kritiska känslolägen är inte särskilt stor. Känslan flyter ihop och varierar under en period av någon minut eller timme. Det kan räcka med ett stolpskott för Stora starka Mjällby för att känslokompassen ska byta position och rubba de negativa nyanserna.

Å andra sidan, när solen skickar sina varma signaler över Listerlandets nejder så skiner vi upp och känner oss piggare. Då är vi gladare och varmare, ja det kan till och med vara så att en liten annons om en fotbollsmatch kan trigga igång kroppens mest nedfrusna funktioner.
Och det kanske märkligaste av allt: Av alla dessa fyrtiotusen miljarder celler verkar då samtliga ha en positiv inställning till Mjällby AIF.
Ett mål framåt får samtliga celler att gå i spinn!

Nu när säsongen har tagit sina första stapplande steg kan det vara på sin plats att ta upp just denna häpnadsväckande koordinering av celler. Det är viktigt att vi ser till att kanalisera och utnyttja kraften optimalt i varenda liten cell. Det komplexa måste vändas till vår fördel. Nås punkten där den genomgående positiva känslan träder fram, skapas ett övertag som långsiktigt genererar stor potential.

Genom ett överläge av den typen finns det kraft nog att skippa allt snack om att Mjällby kommer att sluta här eller sluta där i tabellen. Allt det där betyder ingenting – inte egentligen.
För vad är ett tips från en vanlig människa mot en bastant och fokuserad MAIF-kropp med fyrtiotusen miljarder celler som alla drar åt samma håll?

Förlusten mot Kalmar FF då, säger den icke invigde. Tja, även de mest vässade celler behöver lite tid på sig att vakna upp ifrån dvalan.  När solen kommer och värmen värmer upp de sista slumrande, sovande cellerna, då mina vänner kommer det att bli åka av.

Det är inte frågan om utan när den inneboende kraften skola skölja över motståndarna.

Och då kommer segrarna att börja rulla in.

Den optimerade cellens tid är nu.

DEN OPTIMERADE CELLEN PART II

Hälsar alla eder alla välkomna till ett nytt avsnitt av Doktor Olssons hörna. På begäran kommer vi att följa upp den i allra högsta grad relevanta diskussionen om förekomsten av den optimerade cellen. Det är en viktig fråga som kräver fullt fokus. För – och det vore mycket allvarligt – går det fel när det gäller just cellfrågan då rämnar alla möjligheter till ett drägligt fotbollsliv.        

Ett mardrömsliknande scenario givetvis. Men var lugna. Det finns hopp. Och hoppet stavas medvetenhet.

 

Den store tänkaren och gurun Doktor Phillip C McGraw allias Dr Phil brukar ofta tala om medvetenhet och omedvetenhet. Filosofin som ligger bakom är tämligen enkel: De som är medvetna om sina handlingar har ett klart försprång gentemot de som inte har det.

 

Den här tesen kan vi med enkelhet applicera på Mjällby AIF. När Maif slår till med kraft och pondus är det resultatet av en medveten handling. Det är så att säga själva essensen i en väl genomtänkt plan. Målet med denna plan, eller om ni så vill strategin, är naturligtvis att se till att vinna så många matcher som möjligt, men under ytan florerar en djupare dimension.

Det finns en stolthet och en tro på att det som händer på planen faktiskt betyder något för samhället i stort. Det visar väl inte minst minkaktionen där kraften i det civila samhället mobiliserades och säkrade upp ett mycket viktigt träningsläger på Cypern.

 

Stor eloge och hatten av för dessa altruistiska pälsdjursentreprenörer!

 

Det här agerande måste dock ses i ett vidare perspektiv. Om det ”bara” hade handlat om fotboll hade säkert inte dessa minkfantomer varit så intresserade av att bidra kaa. Men nu handlar det som sagt om något mer. Det handlar om att finna den väsensskilda punkten där den optimerade cellen ges full kraft. Alltså, det läget där cellerna ligger så nära gränsen till det rent omänskliga, att resultatet uppnås som trotsar tyngdlagen. I botten finns alltid medvetenheten med. Det är alltså denna ”medvetenhet” som särskiljer stora starka stygga Mjällby från en hel del andra lag.

 

Där härskar istället tyvärr ofta en slags platsig omedvetenhet där ofta är rena tillfälligheter som gör att bollen råkar studsa rätt väg. Inget fel i att ha denna typ av förhållningssätt, men utfallet blir därvidlag betydligt mer osäkert än när man förlitar sig till helt andra omständigheter än just den egna förmågan.

 

Här ligger Mjällbys styrka.

 

De experter som årligen placerar Mjällby i botten av tabell förringar betydelsen av just den biten. Det vill säga, vikten av att omsorgsfullt forma en strategi, som bottnar i den optimerade cellens oumbärliga betydelse för vidsynthet och medvetenhet.

 

Det kallas känsla.

Det kallas kraft.

Det kallas kreativitet.

 

Den optimerade cellens tid är nu.

Kvoteringslag? Nej tack!

När jag, på besök hos bekanta i London, försöker beskriva hur den svenska jämställdhetsdebatten låter växer det ofta fram en munter stämning runt bordet. Engelsmännen och för den delen även kvinnorna skrattar gott åt påfund som genusdagis, förbud mot rosa lego och könsneutrala toaletter.

Det finns inget som är så roligt som en tvättäkta svensk jämställdhetsdebatt – med alla dess ingredienser. Eller som en munter Londonbo formulerade det ”Det roligt för att det är sant”. Jo tack, den analysen håller långt. Och så länge teorierna håller sig på debattstadiet är det väl en sak. Om det kommer påbud från EU om att länder ska tvingas att genomföra lagstiftning på området blir det inte lika roligt. Och det är precis vad som håller på att hända.

Det förhåller sig nämligen på det viset att EU-kommissionen börjat utarbeta ett konkret lagförslag om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Beslutet ska sålunda tas över huvudet på ländernas respektive nationella parlament. Här går gränsen för vad såväl England och även för den delen Sverige tål. Utgångspunkten är: Låt oss gärna debattera frågor, men när det kommer till konkret handling då avgör vi själva. Det är en retorisk lekplats men det är vår retoriska lekplats. Punkt slut.

Det är en högst rimlig ståndpunkt. Ibland verkar det som att EU gör allt för att försöka undergräva sin egen legitimitet vilket är synd. Ett EU som sysslar med de frågor som kräver beslut på överstatlig nivå har nämligen en mycket viktig roll att spela och kan åstadkomma mycket gott.

Men om vi bortser från själva beslutsprocessen och ser till sakfrågan så håller heller inte argumentationen. Tvärtom, kvotering i alla dess former riskerar nämligen att allvarligt underminera de framsteg som faktiskt har gjorts på jämställdhetsområdet. Genom att införa ett system som öppnar dörrar, inte på grund av vad du uträttat, utan på grund av vem du är så undermineras ställningen för dem som av egen kraft lyckats bra.

Personen i fråga blir en konsekvens av kvotering. En liten bit av ett stort pussel där alla bitar måste passa för att politikerna ska bli nöjda. Vad människor känner eller tycker spelar ingen roll så länge statistiken pekar mot 50/50. Just den delen är inte lika rolig som historien om rosa lego och könsneutrala toaletter.

Slutsats: Politiska pekpinnar ska användas vid rätt kateder, för rätt saker.

Ingetera passar in på en kvoteringslag klubbad i Bryssel

 

En enkel biljett till närmaste svinhus

Det finns en gud. Stora starka Mjällbys härlig kross av GAIS är det yttersta tecknet på andligt liv. Det bor små trepoängare i universum. Segern gav dessutom klart besked i en annan fråga. Det går att rulla in bollar enligt Fordmodellen mot lite sämre lag också. Nu väntar nästa prövning.

Känslan inför matchen mot ett något stukat stim av makrillar var att det här ska gå vägen.
Det enda orosmolnet var egentligen att motståndet bestod av ett gäng desperata degraderingsaspiranter. I dessa matcher – mot lag som uppenbart inte har den spelmässiga förmågan att matcha Mjällby – brukar det ofta strula.

De sorgliga tillställningarna mot Syrianska. Den dryga hemmamatchen mot Gefle. De svidande sista fem borta mot just Gais och poängtappet hemma mot Örebro. Alla är de tunga bördor att bära i stunder av destruktiv poängstress. Den typen av matcher ger kalla kårar. Mardrömmar. Ja, den typer av matchen fryser sönder sinnet som inte tinar upp förrän någon skarp hjärna börjar prata om nya matcher. Nya möjligheter.

Nu – i efterhand – visade det sig att den oron var helt obefogad då Mjällby manglade ned GAIS jäms med hela linjen. Men det visade också att kvalitet i varje enskild lagdel under 90 minuter i kombination med fokus hjälper. Det gör skillnad. Samtidigt: Att möta ett lag med ett nedsatt självförtroende, ja ett lag som till och med verkar ha gett upp, är naturligtvis tacksamt.

Det tillståndet kommer inte att råda i Gefle. Där finns det fortsatt spring i benen. Med två raka bortasegrar i ryggen surfar laget på en liten våg. Senast var det Jonas Lantto som på övertid drog in 1-0 på övertid mot Norrköping. Tre poäng till Gefle trots massivt spelövertag för Peking. Gången innan slog Kaffebönorna tillbaka Örebro. Även denna gång med 1-0. Det där är signifikativt för just Gefle. Låt motståndarna föra matchen. Skäms inte. Låt de lättlurade spela ut oss. Stick sedan upp och försök utnyttja de få chanser som uppenbarar sig.

Vi ska med detta som utgångspunkt vara på det klara med att Gefle matchen blir en helt annan match än den härliga hopknycklingen av lilla GAIS. Kaffelaget kommer inte att vika ned sig på samma sätt som makrillarna. Därmed krävs det nu att Mjällby, i segerrusets underbara stund, löser en enkel biljett till närmaste svinhus. För det är, vilket påpekats i tidigare analyser, inget snack om att skönspel mot Gefle är som att beställa in champagne på närmaste bensinmack. Det fungerar inte.

 

Incitament för att styra godhet

När Göran Hägglund talar låter det oftast som ljuv musik i ett borgerligt öra.

Det är finstämt och vackert.

Men idén om en civilkuragelag? Nja, den låter inte helt genomtänkt.

Diskussionen har tagit fart sedan en sorgligt tom människa inte bara låtit bli att hjälpa, utan även rånat en man som i hamnat på ett tunnelbanespår. I går häktades den skyldige i Södertörns tingsrätt.

Den här typen av människor finns på vår planet. En majoritet tillhör tack o lov inte den här gruppen. Frågan är om den marginaliserade skaran skulle förändra sitt beteende om deras handling stred mot lagen? Det är svårt att tro det.

Det fåtal som traskar över andra människor som om de vore trasmattor, är troligen så pass avtrubbade att det där med att följa en lag inte direkt är av högsta prioritet. Annat går före. Pengar exempelvis.

Detta inser säkert Kristdemokraterna. Det är alltså inte ovan nämnda grupp som via lagstiftning ska ledas i de goda gärningarnas riktning. Det är alla andra. Med tanke på partiets tankegods är inte denna ambition helt överraskande.

Kristdemokraterna talar ofta och med all rätt om kraften i det civila samhället. Om tryggheten i det lilla. Om hur samhället är större än staten. Partiet ser god moral som en ständig ledsagare i livet.

Ja, man tror så mycket på det goda att det anses vara möjligt att via statliga incitament gräva fram den där lilla sista ansträngningen.

I grunden ligger en analys om att vi, som inte suddat ut all emotionell förmåga, är hyggliga till en viss punkt – zonen där gränsen mellan egen risk och andras välbefinnande prövas. Skulle hotet om påföljder styra över fler att göra rätt just i dessa lägen? Knappast. Det är vacker altruism – men inte särskilt realistiskt.

Och det finns baksidor. Med en lag är risken uppenbar att en person som ser ett brott blir mindre benägen att träda fram och vittna om vederbörande inte tror sig ha gjort tillräckligt i den givna situationen. Kontraproduktivt med andra ord.

Medkänsla bygger på en inre förståelse för det rätta. Den känslan bär de flesta av oss omkring på. Vi lär oss den gradvis sedan de första staplande stegen ur vaggan. Den inre kompassen som leder till god moral ligger latent och byggs – genom erfarenheter i livet – efter hand på i vårt undermedvetna.

De flesta människor gör sitt bästa i olika lägen. Alla bär dock inte på den känslan. Den har skadats och ibland helt försvunnit någonstans på vägen – rakt ut i tomheten. Det tillståndet ändrar inte en lag om civilkurage på. Tyvärr.

 

Snart dags att gå all in!

 

Miljöpartiet lät under tisdagen (4/9) meddela att partiet ställer sig bakom iden om ett restriktivt licenssystem på spelmarknaden. Det ska givetvis utredas först, men ändå: Tumskruvarna dras åt runt monopolkramarna. Med undantag för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna finns det nu en bred majoritet för att låta de privata spelbolagen komma in i värmen. Det vore på tiden.

 När Svenska spel försöker legitimera sin position genom att dra vitsar som går ut på att man inte alls är ute efter att tjäna pengar, utan är bärare av ett folkhälsoperspektiv – ett sådant som bara statliga bolag kan omfamna – tja då skrattar man gott. Samtidigt placeras det nämligen ut Jack Vegas- maskiner i områden där folkhälsan inte direkt är på topp. Allt för att krama ur de sista slantarna ur sargade människokroppar.

 Det är i all dess orimlighet svårt att köpa att den typen av handling skulle bygga på något annat än strikt affärsmässiga bevekelsegrunder. Inget fel i det, men är det inte då bättre att vara ärliga och säga: Visst vi tar vårt ansvar, men vi vill också tjäna pengar. Och ofta kolliderar tyvärr dessa intressen just när det gäller spel.

 Hur som helst. Lite ordning och reda på nätet skadar inte. Genom att införa licenser skulle den oreglerade konkurrensen på nätet som idag omsätter runt 10 miljarder kronor ske på lika villkor, något som ironiskt nog, skulle medföra ett läge där Svenska spel faktiskt gynnas.

 Frågan om varför vi ska ha ett statligt bolag på en fullt fungerande marknad kan dock diskuteras. Det är ju inte så att Jack Vegas-maskiner är av sådan betydelse att de kan klassificeras som en viktig samhällsfunktion. Kort sagt: Vad är det som skulle hända som är så förskräckligt om inte Svenska spel finns? Pengar som satsas på svensk idrott säger en del. Pengar som satsas på att hjälpa spelmissbrukare säger andra. Men varför skulle inte ett licenssystem täcka in dessa aspekter? Det borde inte vara svårt att lägga in kriterier som mer än väl matchar tidigare modeller i de licenser som utfärdas.

 Dessutom skulle en reglering innebära att bolag som numera har sina säten i allsköns sommarparadis runt om i världen skulle få förmånen att betala skatt i Sverige, pengar som med fördel skulle kunna användas i förebyggande arbete och andra frågor som belyser de problem som spelandet för med sig.

 Klart är att det nu finns en parlamentarisk majoritet att erbjuda spellicenser till de privata spelbolagen mot att de betalar skatt. Ta den chansen. Monopolet har spelat ut sin roll.  

Dags att börja grisa boys!

Det är en märklig säsong. När luktsinnet tror sig ha sniffat fram ett party då släcks ljuset. Och när det ser som mörkaste ut, tja då tänds varenda lampa i kvarteret. Dagsformen är av så pass varierande kvalitet att varje match känns som ett mindre lotteri. Det är milt uttryckt lite upp och ned. Ta Malmömatchen: En dålig, en bra halvlek. Likadant mot Helsingborg. Samma sak mot Syrianska borta. Listan kan göras lång. Men just nu kvittar det. Det som betyder något nu är poängen. Att ställa ut skorna och grisa sig till ett tillräckligt betryggande avstånd nedåt är målet.

Att det är just Gefle som ligger där och jagar känns inte bra. Inte alls. Gefle är nämligen enligt vad undertecknad zoomat in, experter på att just grisa. Det verkar som om laget har sina taktikgenomgångar under närmaste foderlass. Nu innebär inte detta att laget är några Örebroare som förlorar poäng på löpande band. Nej, Gefle kommer att gneta, sticka huvudet i sanden och chansa på att en eller annan hackning räcker för att få med sig en pinne. Och detta oavsett om de går till historien som universums tråkigaste lag eller ej. Bara poängen säkras. Här kan således stora Mjällby inte räkna med att få något gratis.

Den store Peter Swärdh, kungen i svart/gul overall, har naturligtvis identifierat detta orosmoln för ett bra tag sedan. Han vet vad som krävs. Kungar vet alltid hur landskapet ser ut. De ser det vi andra inte ser.

Nu har vi några nyckelmatcher att se fram mot. Några matcher som har den där lilla extra kittlande nerven. Jag talar om Gais. Jag talar om just Gefle. Jag talar om att ge järnet!
Här ska naturligtvis stora Mjällby vinna komfortabelt kan man tycka. Den logiska tanken summerar ganska snabbt ihop den slutsatsen. Men hur gick inte tankeströmmingarna inför Syrianska hemma? Jodå, i samma riktning. Och hur gick det efter att Södertäljelaget fått en utvisning? Jodå, det här tar vi hem. Det är just den där känslan av att vi fixar det som är farlig. Den skapar ett mentalt behagligt tillstånd, men är i själva verket inget annat än falsk trygghet. Det är ungefär som attityden inför den nubbe nr 17 på kräftskivan. Det här klarar vi! Och det slutar som bekant med att man trillar av stolen strax efter midnatt.

Nej, här gäller det nu att behålla det härliga fokus som var i Malmö. Med den skärpan ska det bara fastna några poäng i håven. Så är det bara. Årets upplaga i Mjällby är för bra för att dansa på några kvalstreck. Alldeles för bra.

Ideer från en Kräftskiva

Att ett vinstförbud för företag inte skulle påverka företagens vilja att driva verksamhet låter som en teori som vuxit fram mellan nubbarna på någon kräftskiva. Eller: vem som helst begriper ju att det inte är så det fungerar.

Den här logiken verkar inte ha nått fram till LO. I en lördagsintervju i Sveriges Radio P1 (1/9) fick ordförande Karl-Petter Thorwaldsson frågan om inte företag kommer att backa ur om man inte kan göra vinst? LO-basen: Visst kan det vara så, men jag tror inte att det blir speciellt många.

Här levererar nu LO-basen helt banbrytande information. Kan det vara så att Karl-Petter Thorwaldsson sett något som vi andra har missat? Är idén om att företag faktiskt måste skapa mervärde för att bedriva verksamhet en myt? Nja, några riktiga belägg för att så är fallet fick vi aldrig under intervjun. Bara en vild gissning om att företagen nog kommer att fortsätta ändå. Säkert.

Frågan är då vad det är som säger att kvaliteten skulle bli bättre om det blir förbjudet att ta ut vinst? Här finns heller inte mycket till svar. Det finns för lite utvärderingar sägs det.

Men även om LO-ledaren nu inte råkar ha en susning om vad det innebär, var han verkligt glad över att kongressen var så tydlig i sitt icke vinstbesked. Jodå, det är nog lätt att vara tydlig alltid – så länge man är tillräckligt otydlig.

I Boden lever man som LO- gudarna lär. Där föreslog kommunen ett stopp för valfriheten inom hemtjänsten. En valfrihet som lett till att 40 procent av de äldre, cirka 200 personer, har valt en fristående aktör. På grund av motviljan mot allt som inte är kommunalt tvingas dessa människor nu in i ett politiskt godkänt fack. Skälet sägs vara att det sparar pengar, detta trots att den privata verksamheten är 38 kronor billigare än den kommunala per timme.

Men här handlar det inte om kostnader. Här handlar om en irritation över att verkligheten inte stämmer överens med den politiska längtan. I LO-land kommer det inte ens att behövas något stopp för valfrihet. Det kommer att lösa sig själv då det inte finns några välfärdsföretag kvar.

Slutsatsen är att den nyvalde LO-basen tycker att beslutet om en icke vinstprincip är ett bra beslut. Ett tydligt beslut. Problemet är bara att han inte vet hur det ska genomföras och vilka konsekvenserna blir.

Det är däremot inte bra. Ett förbud mot vinst är indirekt ett förbud mot företag. Och utan företag ingen valfrihet. Så enkelt är det.

Han är en robot

Breivik döms till livstids fängelse. Han småler. Släpper loss en sista provocerande markering mot de anhöriga i rättsalen. I varje liten del av hans intetsägande ansiktsuttryck växer små ondskefulla frön.  Blicken är uttryckslös.  Munnen rör sig men säger inte något. Han är en maskin. En robot som saknar någon form av mänskliga drag. Ändå analyseras hans handlingar som om dessa vore något slags logisk utfall, baserat på en ideologiskt grundad intellektuell konstruktion. Som om massmördaren är en nyckelperson i en universell politisk rörelse. En nyckelperson som spelade Wold of Warcraft 7-17 timmar om dagen…

Massmördaren ges epitet högerextremist. Men, genom att lägga in termen höger inom ramen för hans gärningar, kletas dessa på ideologier som inte har det minsta beröringspunkt med det massmördaren har gjort. Massmördaren, i min värld, är inte högerextremist, inte vänsterextremist utan en kallblodig extremist i dess mest ondskefulla form, en ynklig massmördare.

 En person, som med all sannolikhet, skulle begått samma brott i klasskampens namn om han fått för sig att läsa om Josef Stalin i lekskolan. En person som andas hat och i pauserna av sitt maniska tevespelande tagit varje tillfälle att odla det än mer.  Det primära tycks ha varit att släppa loss vreden – oavsett tid, rum och orsak.

Det talas om att massmördaren är borta men att hans idéer lever kvar. Jo, världen kommer inte att rensas på knäppskallar bara för att den värsta av dem alla sitter i fängelse.  Men att ta dessa idéer, och hjärntvätta sig själv så till den milda grad, är något som ligger långt bort ifrån det mänskliga. Inte ens den mest indoktrinerade skulle röra vid det tillståndet med tång. 

Den mänskliga reaktionen på denna omänskliga handling är att ingen frisk människa kan utföra den. Att koppla bort all empati så totalt är ett tecken på vansinne. Sedan hur detta vansinne definieras ur ett rent lagrättsligt perspektiv är givetvis en annan sak. Diskussionen om vård eller fängelse är komplex, inlindad i rättstatens säkerhetsmekanismer. Det som är ren galenskap för vanliga människor är i lagens mening något helt annat. 

Men det finns en slutsats som är enkel. Det viktigaste är att denna massmördare aldrig någonsin tillåts andas luft, genomsyrad av frihet igen. Om vägen dit går genom en vårdinrättning eller en fängelsecell är sekundärt. De anhöriga får genom domen en liten skärva av ett avslut. Men avslutet kommer aldrig att bli helt. Hur många ondskefulla frön som sås kommer historien aldrig att förändras. Roboten blir aldrig mänsklig. Och inget blir för de anhöriga som det var innan den där dagen den 22 Juli 2011.

Här ges raka besked!

Diskussionen om jobbskatteavdraget har någon verklig effekt på sysselsättningen eller ej spretar i olika riktningar. Här ges nu raka besked! Bakom alla teoretiska modeller döljer sig en given slutsats. Avdraget ökar drivkrafterna. Gör det mer lukrativt att arbete. Det ger i sin tur fler möjligheter till jobb. Detta i kombination med lättnader för företagen ökar sysselsättningen. Svårare än så är det inte.

Ändå tvistas det. Skälet torde vara att logiska slutsatser inte alltid ligger i linje med vad som anses vara politiskt hanterbart. Eller handlar det helt enkelt om att en del inte gillar att löntagare får mer över när de jobbar, utan hellre själva lägger beslag på slantarna i fråga. Det är dock väldigt få, förutom linjespringarna på vänsterkanten, som vågar stå för det sistnämnda. All heder dock till dessa ideologiskt stöpta trotjänare som skulle förneka solens existens efter en månads ökenvandring. 

Finns det då något förutom logiskt tänkande som verifierar sambandet mellan i jobbskatteavdrag och sysselsättning? Ja, en utvärdering från finansdepartementet där ekonomisk teori, empiriska studier och den faktiska ekonomiska utvecklingen i Sverige sedan 2006 vägts in som relevanta parametrar visar att effekten på sysselsättningen är ”betydande”. En fågel som ivrigt kvittrar på min axel menar också att sänkta arbetsavgifter för unga gör sitt till. Kort sagt: Blir något billigare kommer människor att bli mer benägna att använda sig av det – i det här fallet anställa fler. Och blir något mer lukrativt kommer fler att göra detta – i det här fallet jobba mer. Något nobelpris i ekonomi kommer säker inte att delas ut baserat på den konklusionen men det gör den inte mindre sann.

Jo, men det går inte att påvisa de effekterna rent vetenskapligt säger skeptikerna. Det är helt korrekt att det inte är helt problematiskt. Svårigheten ligger i att bedöma en parallell verklighet. Det är ungefär som att säga: nu sänker vi priset på saftflaskan till från 9 till 5 kronor styck. Vi har sett att vi säljer mer som en följd av detta, men hur många hade köpt den om priset varit oförändrat? Svår fråga, men att det inte försämrar utgångsläget är uppenbart.

Men arbetslösheten sjunker ju inte hävdar avdragsmotståndarna. Svaret är att bara det faktum att Sverige lyckas hålla emot en rejäl ökning av arbetslösheten och dessutom få fler i sysselsättning i tider när länder i vår omvärld drabbas av eskalerande arbetslöshet och skattehöjningar är en bedrift i sig.

Det finns alltså all anledning att fortsatta tala om inkonstkattesänkningar. Och nu verkar det ju finnas förutsättningar att skapa en parlamentarisk grund för nya förslag denna riktning. Den nya S-ledningen har ju signalerat att de avdrag som har genomförts är ok. Om logiken håller borde Socialdemokraterna ge tummen upp för nya avdrag. Det lär dock inte hända. Inte förrän nästa jobbskatteavdrag redan är på plats. Något annat kommer inte att anses vara politiskt hanterbart.